Mysteriet Nathan
Var hyresvard i den gamla lagenheten heter Nathan. Han ar en amerikani femtioarsaldern, har bott i Amsterdam sedan urminnes tider och verkar mest mysa runt. Han hyrde ut lagenheten for att han skulle flytta ut pa landet ett tag och bygga en farm. Med sig tog han sin ganjaodling. Han lamnade med loftet att komma forbi da och da for att hamta post och hjalpa oss med eventuella problem.
Efter nagra veckor skickade han ett sms och meddelade att han skulle till Oktoberfesten i Munchen. Inga problem, han skulle anda ha med sig telefonen om det var nagot. Efter ytterligare en tid, nar vi berattade att rakningarna hade borjat anhopa sig, svarade han att han hade skadat sig och lag pa sjukhus i Tyskland. Han var for dalig for att aka hem.
Tiden gick. Vi kande mer och mer att vi behovde fa tag pa Jeff, som grannarna kallar honom, for att bestamma nagot om deposition och sa vidare. Det var sagt att vi skulle bo kvar tills den fjarde januari, med eventuell forlangning en manad till. I sa fall skulle depositionen vara hyra for den sista manaden.
Nu ar det inte sa lang tid kvar till den fjarde januari. Jag skamtar inte da jag sager att jag har forsokt ringa honom varje dag i flera veckor. Marie har mailat honom ocksa, men han svarar inte pa nagot. For ugnefar en manad sedan stangdes TV:n och Internet av.
Sa. Nathan, den gode hyresvarden, ar helt okontaktbar och har slutat att betala rakningarna. Tack! Jag undrar om han lever. Och nar de drar el och gas.
Vi vill saklart garna ha tillbaka vara pengar. Den enda utvagen ar att hyra ut. Jobbigt om han skulle dyka upp, bara... Han kan val i och for sig itne saga sarskilt mycket, eftersom vi sa att vi skulle horas om januari och han ar den som det inte gar att fa tag i, men anda. Det ar surt om det skiter sig.
Situation som denna verkar dock inte hora till ovanligheterna i Amsterdam. Jag kanner en tjej som bodde i ett skjul (!) i nagons tradgard i nagra manader. For det betalade hon dyra pengar, trots att det knappt var isolerat. Efter ett tag fick hon reda pa att hennes hyresvard holl pa att bli vrakt, eftersom hon inte hade rad att betala hyran. Hon lanade ut pengar for att sjalv inte bli satt pa gatan. Nar hon sedan flyttade darifran hade hon fatt tillbaka varken lanet eller depositionen.
Apropa andra markliga losningar sa har vi lagenheten med toalett i vardagsrummet. Kommentar fran en av tjejerna som bodde dar: "Asch, det ar inte sa jobbigt. Vi kan diskutera vad vi ska kaka till middag samtidigt som vi utrattar vara behov". Personligen hade jag hellre skrikit genom toalettdorren om det var sa brattom att bestamma vad man skulle ata. Fast a andra sidan ar det nog manga som inte skulle kunna tanka sig var dusch i koket heller...
Efter nagra veckor skickade han ett sms och meddelade att han skulle till Oktoberfesten i Munchen. Inga problem, han skulle anda ha med sig telefonen om det var nagot. Efter ytterligare en tid, nar vi berattade att rakningarna hade borjat anhopa sig, svarade han att han hade skadat sig och lag pa sjukhus i Tyskland. Han var for dalig for att aka hem.
Tiden gick. Vi kande mer och mer att vi behovde fa tag pa Jeff, som grannarna kallar honom, for att bestamma nagot om deposition och sa vidare. Det var sagt att vi skulle bo kvar tills den fjarde januari, med eventuell forlangning en manad till. I sa fall skulle depositionen vara hyra for den sista manaden.
Nu ar det inte sa lang tid kvar till den fjarde januari. Jag skamtar inte da jag sager att jag har forsokt ringa honom varje dag i flera veckor. Marie har mailat honom ocksa, men han svarar inte pa nagot. For ugnefar en manad sedan stangdes TV:n och Internet av.
Sa. Nathan, den gode hyresvarden, ar helt okontaktbar och har slutat att betala rakningarna. Tack! Jag undrar om han lever. Och nar de drar el och gas.
Vi vill saklart garna ha tillbaka vara pengar. Den enda utvagen ar att hyra ut. Jobbigt om han skulle dyka upp, bara... Han kan val i och for sig itne saga sarskilt mycket, eftersom vi sa att vi skulle horas om januari och han ar den som det inte gar att fa tag i, men anda. Det ar surt om det skiter sig.
Situation som denna verkar dock inte hora till ovanligheterna i Amsterdam. Jag kanner en tjej som bodde i ett skjul (!) i nagons tradgard i nagra manader. For det betalade hon dyra pengar, trots att det knappt var isolerat. Efter ett tag fick hon reda pa att hennes hyresvard holl pa att bli vrakt, eftersom hon inte hade rad att betala hyran. Hon lanade ut pengar for att sjalv inte bli satt pa gatan. Nar hon sedan flyttade darifran hade hon fatt tillbaka varken lanet eller depositionen.
Apropa andra markliga losningar sa har vi lagenheten med toalett i vardagsrummet. Kommentar fran en av tjejerna som bodde dar: "Asch, det ar inte sa jobbigt. Vi kan diskutera vad vi ska kaka till middag samtidigt som vi utrattar vara behov". Personligen hade jag hellre skrikit genom toalettdorren om det var sa brattom att bestamma vad man skulle ata. Fast a andra sidan ar det nog manga som inte skulle kunna tanka sig var dusch i koket heller...
Jul i dagarna tu, tre eller fler
Efter en snabb visit i Sverige ar jag tillbaka i Amsterdam. Det kandes som att komma hem nar jag kom hit. Jag blev lite forvanad over det, for jag har faktiskt bott i Ljungskile bra mycket langre an vad jag har varit har. Det ar hemma pa tva helt olika satt. Hem i Sverige ar hemma som i trygghet och varme (dubbel bemarkelse, hyresvarden har stanger av varmen ibland), medan hemma har ar dar jag bor och far ra om mig sjalv. Jag kan nog inte saga att det ena ar battre eller samre an det andra, men som sagt... Jag blev overraskad over att jag kanse sa starkt. Jag trodde att det skulle bli tvartom - att jag skulle fa jattemycket hemlangtan efter att ha traffat alla underbara och att jag skulle inse att jag hade gjort fel val eller nagot, men icke. Det var fantastiskt att traffa vanner och familj och jag saknar er utav bara den, men just nu ar anda Amsterdam hemma. Jag grater blod over att jag inte hann traffa fler och att jag inte hann traffa de jag traffade langre, men om fyra manader ar jag hemma igen!
Som ni kanske forstatt sa var det en ganska stressig sverigevistelse. Jag flangde fran en plats till en annan, men det var jattekul! Ganska mycket tid gick at till julfirande. Jul hos mamma och jul hos pappa. Jul hit och jul dit. Det fortsatte nar jag kom tillbaka till Amsterdam. Jag hann inte mer an lamna vaskan forran jag cyklade ivag till Kate och Luis, som firade pa en bar pa Niuewendijk, en av de allra mest centrala gatorna. Tva av Kates australiensiska gayvanner var ocksa dar. Vi var kvar dar ett par timmar, och sedan drog vi vidare till en restaurang dar vi at middag. Jag har nog aldrig betalat sa mycket pa en restaurang, men det var det vart. Jattegod mat, men framfor allt for att det faktiskt var de andras riktiga julfirande. Ar det bara svenskar som firar pa julafton? Juldagen verkar vara mer internationellt gangbart...
Nar jag kom tillbaka till jobbet idag, var det jul far ocksa. Mitt livs forsta foretagsjulklapp (en flaska fin champagne) kom flygande sa fort jag var tillbaka efter min forsta betalda semester nagonsin. Det ar konstigt att jag inte fick mer vuxenpoang i syrrans vanner-bok. Resultatet dar blev "klipp dig och skaffa ett jobb". Haha.
Som ni kanske forstatt sa var det en ganska stressig sverigevistelse. Jag flangde fran en plats till en annan, men det var jattekul! Ganska mycket tid gick at till julfirande. Jul hos mamma och jul hos pappa. Jul hit och jul dit. Det fortsatte nar jag kom tillbaka till Amsterdam. Jag hann inte mer an lamna vaskan forran jag cyklade ivag till Kate och Luis, som firade pa en bar pa Niuewendijk, en av de allra mest centrala gatorna. Tva av Kates australiensiska gayvanner var ocksa dar. Vi var kvar dar ett par timmar, och sedan drog vi vidare till en restaurang dar vi at middag. Jag har nog aldrig betalat sa mycket pa en restaurang, men det var det vart. Jattegod mat, men framfor allt for att det faktiskt var de andras riktiga julfirande. Ar det bara svenskar som firar pa julafton? Juldagen verkar vara mer internationellt gangbart...
Nar jag kom tillbaka till jobbet idag, var det jul far ocksa. Mitt livs forsta foretagsjulklapp (en flaska fin champagne) kom flygande sa fort jag var tillbaka efter min forsta betalda semester nagonsin. Det ar konstigt att jag inte fick mer vuxenpoang i syrrans vanner-bok. Resultatet dar blev "klipp dig och skaffa ett jobb". Haha.
Pa begaran
Jag fick nyligen en kommentar fran signaturen Hanna. Hon undrade hur jag fick jobb i Amsterdam. Jag bad henne skicka ett mail istallet. Sedan kom jag pa mig sjalv - det ar val precis sadant jag borde skriva om har!?
Sa, Hanna, jag fick mitt jobb genom Amsterdam Weekly. De har "weekly classifieds" med jobb-, bostads- och allt mojligt-annonser. Jag svarade helt enkelt pa en annons dar. Latt som en platt!
Organisationen Undutchables formedlar ocksa jobb for sadana som oss. Min kompis Marie fick sitt jobb genom dem. Om jag har forstatt det ratt, sa registrerar man sig dar och sedan hjalper de en att hitta nagot. Jag tror att manga av de jobben ar support, call center eller oversattning. Det finns fler liknande formedlingar, men jag vet inte vad de heter eller hur de fungerar.
Ett annat tips ar att fraga runt! Manga affarer och cafeer har anslag i fonstren, sa det ar bara att traska runt med CV:n. Det var sa jag fick mitt forra jobb. Manga forutsatter att man kan hollandska, men om det ar i centrum ar det ofta inga problem att vara engelsktalande. Det ar anda sa mycket turister...
Annars... Det finns sakert annonser i vanliga dagstidningar, pa Internet och sa vidare. Som svensk tjej har man det ganska bra. Det ar bara att kampa pa, forr eller senare dyker det upp nagot!
Sa, Hanna, jag fick mitt jobb genom Amsterdam Weekly. De har "weekly classifieds" med jobb-, bostads- och allt mojligt-annonser. Jag svarade helt enkelt pa en annons dar. Latt som en platt!
Organisationen Undutchables formedlar ocksa jobb for sadana som oss. Min kompis Marie fick sitt jobb genom dem. Om jag har forstatt det ratt, sa registrerar man sig dar och sedan hjalper de en att hitta nagot. Jag tror att manga av de jobben ar support, call center eller oversattning. Det finns fler liknande formedlingar, men jag vet inte vad de heter eller hur de fungerar.
Ett annat tips ar att fraga runt! Manga affarer och cafeer har anslag i fonstren, sa det ar bara att traska runt med CV:n. Det var sa jag fick mitt forra jobb. Manga forutsatter att man kan hollandska, men om det ar i centrum ar det ofta inga problem att vara engelsktalande. Det ar anda sa mycket turister...
Annars... Det finns sakert annonser i vanliga dagstidningar, pa Internet och sa vidare. Som svensk tjej har man det ganska bra. Det ar bara att kampa pa, forr eller senare dyker det upp nagot!
39 nationaliteter och aventyret med ugnen
Pa mitt jobb finns det knappt 100 anstallda. Bland de ar 39 olika lander representerade. Det ar ganska coolt, men ocksa jattebra for mig! 39 olika lander utgor verkligen vad som verkligen kan kallas multilingual, och det gor arbetsspraket automatiskt till engelska (aven om det bara hade varit hollandare dar hade det i och for sig varit sa, for det ar nagot av en Hard Rock-policy). Pa mitt forra jobb var det bara jag som inte kunde hollandska, och det var svart ibland. Kontrakt och arbetsbeskrivningar, tack och hej!
I alla fall, bland mina arbetskamrater finns engelsman, greker, aussies, en dansk och manga, manga fler. Utom dansken, som for ovrigt ar assistant manager, ar jag den enda skandinaven.
I Prep ar vi sju anstallda. Av dem ar tre supervisors. Vi har:
Rob, som ar kanadensare och som kommer sluta om bara nagra veckor. Han ar ganska ombytlig, ibland ska man folja konstens alla regler och ibland ska man fuska och gora allt sa fort som mojligt. Han tycker att den basta raggningsrepliken ar "Do you wanna try an Australian kiss? It's just as a French kiss, but it's down under" och jag undrar fortfarande om det var sa han fick sin flickvan, som ar servitris pa Hard Rock, pa fall.. I hope not. Rob ar polare med Little John, som egentligen jobbar som pa Hard Rock Cafe London. Han har blivit hitskickad for sex manader, eftersom det var ont om supervisors i Amsterdam och Hard Rock jobbar mycket med utbyten var personal. Han ar genomsnall. John kommer ursprungligen fran Christchurch, Nya Zeeland, men hans hjarta verkar tillhora London numera. Hans fru bor dar, till exempel. Just nu bor han sjalv dock med JonBoy. JonBoy ar den supervisor jag bast gillar att jobba med, men han ar ocksa den som har flest konflikter pa jobbet. De andra pa hogre positioner gillar inte hans satt att jobba, men han kan mycket. Till skillnad fran Rob och John ar han utbildad kock och har jobbat pa flera olika restauranger. Hans stora passion ar 60-talsmusik och coffeeshops. Han ar engelsman och den som ar mest rocker i Prep.
Vi knegare (som egentligen har det mycket battre an de andra, eftersom de ibland maste gora 15-timmarsdagar och liknande) bestar av:
Papa Joe. Joey kommer fran Filippinierna och har jobbar pa Hard Rock i sju ar, anda sedan det oppnade i Amsterdam. Han har precis kommit tillbaka fran fyra veckors semester och gor allt med ett leende. Hans standardfraser ar "You are the best", "Thank you darling" och "Thank you Joey". Det senare sager han oftast till Miss Kate, nar de gor nagot tillsammans. Kate ar 24 och kommer fran Australien. Hon pratar mycket och ar valdigt latt att tycka om. Det ar mate hit och man dit nar hon ar igang. Hon ska snart aka till Australien for att ga pa brollop och operera orat. Da kommer John flytta till hennes lagenhet, och nar hon sedan kommer tillbaka ska de bo dar tillsammans. Jag undrar hur det ska ga. John och Rob brukar halla i Kate pa tok for manga ol, och om de dessutom bor tillsammans... Kate har i alla fall jobbat pa Hard Rock i drygt sex manader, och borjade ungefar samtidigt som Luis. Luis kommer fran Nigeria, men sa "Haha, jag skulle kunna saga vilket land som helst!" nar han presenterade sig. Han ar trott pa jobbet, men for lat for att orka soka nagot annat. Vi har en deal om att jag ska lara honom att simma och att han ska lara mig att spela biljard. Jag har pa kann att det aldrig kommer handa, framfor allt inte simningen... Han gillar hiphop, speciellt Eminem, men hatar att rulla varrullar och baka brownies.
Rent generellt kan man saga att det ar ett gott gang med mycket humor! Det ar mycket darling, babe, bonita och liknande ocksa. Det ar leuk (hollandskans motsvarighet till engelskans "nice", om jag inte ar helt ute och cyklar). Vi lyssnar konstant pa radiokanalen Amsterdam Rock Classics eller mojligtvis pa Kaiser Cheifs.
Ganget pa Breakfast with Santa! Jag, Beccy, Katie, Santa (you won't see Santa and JonBoy at the same time...), Miss Kate och Luis.
Nu aker jag forresten snart till Sverige. Planet lyfter 07.05 pa onsdag morgon.. Bli inte radda om ni ser mig och jag ser konstig ut. Jag rakade bara branna av mig lite har och ogonbryn nar jag skulle laga mat. Vi har en totalt livsfarlig gasugn. Det sa bara "Poff!" och sa var det en stor bla eld mitt framfor ogonen pa mig. Det hade kunnat sluta bra mycket varre. Nu ar det mest lite forargligt, eftersom jag klippte mig forra veckan och haret inte alls ar lika snyggt som det var da (som tur var fick jag kompisrabatt. 18 euro istallet for 45, ja tack! I like my Slovenian hair dresser and friend). Ogonbrynen och ogonfransarna vaxer val ut, och jag antar att rodnaden pa nastippen och ogonlocken lagger sig... Hursomhelst, det ska blir skont att komma hem ett tag, aven om det blir stressigt och mycket flang hit och dit. Men ahhhh, vad kul att traffa alla!
I alla fall, bland mina arbetskamrater finns engelsman, greker, aussies, en dansk och manga, manga fler. Utom dansken, som for ovrigt ar assistant manager, ar jag den enda skandinaven.
I Prep ar vi sju anstallda. Av dem ar tre supervisors. Vi har:
Rob, som ar kanadensare och som kommer sluta om bara nagra veckor. Han ar ganska ombytlig, ibland ska man folja konstens alla regler och ibland ska man fuska och gora allt sa fort som mojligt. Han tycker att den basta raggningsrepliken ar "Do you wanna try an Australian kiss? It's just as a French kiss, but it's down under" och jag undrar fortfarande om det var sa han fick sin flickvan, som ar servitris pa Hard Rock, pa fall.. I hope not. Rob ar polare med Little John, som egentligen jobbar som pa Hard Rock Cafe London. Han har blivit hitskickad for sex manader, eftersom det var ont om supervisors i Amsterdam och Hard Rock jobbar mycket med utbyten var personal. Han ar genomsnall. John kommer ursprungligen fran Christchurch, Nya Zeeland, men hans hjarta verkar tillhora London numera. Hans fru bor dar, till exempel. Just nu bor han sjalv dock med JonBoy. JonBoy ar den supervisor jag bast gillar att jobba med, men han ar ocksa den som har flest konflikter pa jobbet. De andra pa hogre positioner gillar inte hans satt att jobba, men han kan mycket. Till skillnad fran Rob och John ar han utbildad kock och har jobbat pa flera olika restauranger. Hans stora passion ar 60-talsmusik och coffeeshops. Han ar engelsman och den som ar mest rocker i Prep.
Vi knegare (som egentligen har det mycket battre an de andra, eftersom de ibland maste gora 15-timmarsdagar och liknande) bestar av:
Papa Joe. Joey kommer fran Filippinierna och har jobbar pa Hard Rock i sju ar, anda sedan det oppnade i Amsterdam. Han har precis kommit tillbaka fran fyra veckors semester och gor allt med ett leende. Hans standardfraser ar "You are the best", "Thank you darling" och "Thank you Joey". Det senare sager han oftast till Miss Kate, nar de gor nagot tillsammans. Kate ar 24 och kommer fran Australien. Hon pratar mycket och ar valdigt latt att tycka om. Det ar mate hit och man dit nar hon ar igang. Hon ska snart aka till Australien for att ga pa brollop och operera orat. Da kommer John flytta till hennes lagenhet, och nar hon sedan kommer tillbaka ska de bo dar tillsammans. Jag undrar hur det ska ga. John och Rob brukar halla i Kate pa tok for manga ol, och om de dessutom bor tillsammans... Kate har i alla fall jobbat pa Hard Rock i drygt sex manader, och borjade ungefar samtidigt som Luis. Luis kommer fran Nigeria, men sa "Haha, jag skulle kunna saga vilket land som helst!" nar han presenterade sig. Han ar trott pa jobbet, men for lat for att orka soka nagot annat. Vi har en deal om att jag ska lara honom att simma och att han ska lara mig att spela biljard. Jag har pa kann att det aldrig kommer handa, framfor allt inte simningen... Han gillar hiphop, speciellt Eminem, men hatar att rulla varrullar och baka brownies.
Rent generellt kan man saga att det ar ett gott gang med mycket humor! Det ar mycket darling, babe, bonita och liknande ocksa. Det ar leuk (hollandskans motsvarighet till engelskans "nice", om jag inte ar helt ute och cyklar). Vi lyssnar konstant pa radiokanalen Amsterdam Rock Classics eller mojligtvis pa Kaiser Cheifs.
Ganget pa Breakfast with Santa! Jag, Beccy, Katie, Santa (you won't see Santa and JonBoy at the same time...), Miss Kate och Luis.
Nu aker jag forresten snart till Sverige. Planet lyfter 07.05 pa onsdag morgon.. Bli inte radda om ni ser mig och jag ser konstig ut. Jag rakade bara branna av mig lite har och ogonbryn nar jag skulle laga mat. Vi har en totalt livsfarlig gasugn. Det sa bara "Poff!" och sa var det en stor bla eld mitt framfor ogonen pa mig. Det hade kunnat sluta bra mycket varre. Nu ar det mest lite forargligt, eftersom jag klippte mig forra veckan och haret inte alls ar lika snyggt som det var da (som tur var fick jag kompisrabatt. 18 euro istallet for 45, ja tack! I like my Slovenian hair dresser and friend). Ogonbrynen och ogonfransarna vaxer val ut, och jag antar att rodnaden pa nastippen och ogonlocken lagger sig... Hursomhelst, det ska blir skont att komma hem ett tag, aven om det blir stressigt och mycket flang hit och dit. Men ahhhh, vad kul att traffa alla!
Mitt inkvoterade jobb
Sa... Jag berattade om mitt forra jobb och att jag sa upp mig. Dagen darpa ringde Nikos, kokschefen pa Hard Rock Cafe, och fragade om jag kunde komma pa intervju dar. Jag hade sokt ett jobb dar flera manader tidigare, men trodde att det var helt uteslutet nar de inte hade hort av sig pa sa lang tid. Det visade sig vara fel, och de behovde nagon inom en vecka.
Jag pallrade mig ivag till intervjun. Redan i inledningsskedet klargjorde Nikos att jag egentligen inte borde fa jobbet. Jag var for ung, hade ingen kokserfarenhet och sa vidare. Detta, i kombination med ett fruktansvart illamaende, gjorde att jag trodde att alla chanser var bortblasta.
Men, och detta ar verkligen ett MEN som blev min raddning, han tyckte att konsfordelningen i koket var alldeles for skev. Innan jag borjade jobbade bara tva tjejer dar, och han uttryckte det som att "det ar battre for alla om det ar lite tjejer i koket". Deal, och ett par dagar senare fick jag ett mote for att skriva kontrakt, lamna alla mojliga uppgifter och fa uniform.
(Ursakta att den ar pa fel hall, har for tillfallet inget redigeringsprogram och ja... Jag ar ingen stjarna pa datorer!)
I uniformen ingar, utover skjortan, svarta byxor, svarta laderskor med halkskydd (fast de flesta har svarta sneakers istallet) och keps/harskydd/bandana. Aven tatueringar ingar, men det ar "optional". Tack, det var snallt...
Hursomhelst, sedan den 30 november har jag alltsa varit anstalld pa Hard Rock, och jag jobbar pa avdelningen Prep Kitchen. Arbetsdagen ar oftast 8-16 och bestar av att forbereda mat som sedan det andra koket, kallat The Line, tillagar nar de far en bestallning. Till mina uppgifter hor saker som skara gronsaker, laga saser, baka kakor och liknande. Det ar helt okej, men ofta stressigt. Mycket ar tungt ocksa, sa jag raknar med att ha blivit stark nar mitt kontrakt ar avslutat! Jag betvivlar att jag nagonsin kommer att jobba i kok igen efter det, men det kanns kul att ha testat. Antagligen ar det ocksa det enda jobb dar jag kommer fa fragor som "Vad gillar du for musik?" och "Vilket band skulle du helst se live?" pa intervjun...
Fijne Sinterklaas!
I tisdags firade holländarna Sinterklaas och jag hade långt gångna planer på ett fint inlägg om vad det är. Nu känns det lite inaktuellt och jag har tappat inspirationen en aning, men Malin har beskrivit det här.
Min holländske vän Luyt gjorde också en beskrivning: "The 5th of December is when Sinterklaas celebrates his birhtday by giving all the kids who have been nice all year long a gift... And if you have been naughty you would be beaten by a bundle of twigs and sent in a bag to Spain. A very nice tradition with a lot of sweets."
Jo, jag tackar, lots of sweets:
Min nya flatmate Laurens köpte ett choklad-M till mig! Chokladbokstäverna är tydligen ett måste! Det är även kruidnoten, "kryddnötter", som är supergoda. Jag får nog ändå säga att min favorit är amandelnstaaf, som är precis samma slags mandelkaka som mamma och Charlotta brukar baka till jul! Jag har aldrig sett den någon annanstans i Sverige, men här säljer de den bland annat på Albert Heijn, Hollands motsvarighet till ICA (de har till och med Euroshopper!).
Tidigare nämnde Luyt var på besök idag, och han tyckte att det var dags att jag firade en riktig Sinterklaas. Han hade med sig en hel massa sötsaker och vi frossade rejält! Han hade till och med tänkt på Marie och Marcus. Han hade jagat runt hela Delft för att hitta M, men det fanns inte någonstans, så vi fick andra bokstäver, haha (Marcus, det väntar på soffbordet!).
Min holländske vän Luyt gjorde också en beskrivning: "The 5th of December is when Sinterklaas celebrates his birhtday by giving all the kids who have been nice all year long a gift... And if you have been naughty you would be beaten by a bundle of twigs and sent in a bag to Spain. A very nice tradition with a lot of sweets."
Jo, jag tackar, lots of sweets:
Min nya flatmate Laurens köpte ett choklad-M till mig! Chokladbokstäverna är tydligen ett måste! Det är även kruidnoten, "kryddnötter", som är supergoda. Jag får nog ändå säga att min favorit är amandelnstaaf, som är precis samma slags mandelkaka som mamma och Charlotta brukar baka till jul! Jag har aldrig sett den någon annanstans i Sverige, men här säljer de den bland annat på Albert Heijn, Hollands motsvarighet till ICA (de har till och med Euroshopper!).
Tidigare nämnde Luyt var på besök idag, och han tyckte att det var dags att jag firade en riktig Sinterklaas. Han hade med sig en hel massa sötsaker och vi frossade rejält! Han hade till och med tänkt på Marie och Marcus. Han hade jagat runt hela Delft för att hitta M, men det fanns inte någonstans, så vi fick andra bokstäver, haha (Marcus, det väntar på soffbordet!).
Bostad, adventsmys och stalkern
Igår var Norges bästa band i stan! Kaizers Orchestra rockade Oude Zaal på Melkweg och jag var givetvis på plats, dagen till ära i Eriks sällskap. Erik er en mye hyggeli gutt fra Trysil (förlåt för stavningen och så vidare, norska vänner!), som jobbar i Hoorn utanför Amsterdam.
Melkweg anordnar hur som helst mycket bra grejer, till exempel har jag varit på Promoe, någon form av gypsy-ska night och ett par reggaespelningar där. Jag har aldrig gått därifrån missnöjd, och var så inte heller igår. Kaizers är kända för att vara ett bra liveband och levde upp till alla förväntningar! De var och käkade på Hard Rock Cafe idag också, skvallrade en av servitriserna. Jag var fullt upptagen med att panera kyckling och kunde inte se det med egna ögon, men jag har absolut ingen anledning att misstro henne. Aporpå jobbet i alla fall, ni kan nog tänka er ungefär hur pigg jag var när jag gick upp 06.20 imorse. En av mina supervisors gjorde i ordning både kaffe och apelsinjuice (samt erbjöd scrambled eggs, men dem tackade jag nej till) så fort han såg vilket skick jag var i.
Kaizers Orchestra
Erik och jag
På väg hem från jobbet träffade jag Saïd, en marockan jag har lärt känna här. Vi bestämde oss för att dricka te senare på eftermiddagen, och när jag gick ut för att träffa honom hände en mycket konstig sak. Utanför dörren stod en man som frågade om jag kände en svensk tjej som bodde där. Jag svarade givetvis att jag bodde där. Precis när jag hade gjort det, gick ett ljus upp för mig. Det var stalkern, den italienske 60-årige konstnären, tillika buddistiske munken, som pratade med mig på tågstationen en gång. Han gav mig sin adress och jag skrev ett brev till honom för skojs skull. Det skulle jag inte ha gjort. Han svarade med fyra brev på en vecka och hade nu letat upp mitt hem! Jag förstår inte vad han vill mig. Det är läskigt.
Det hela blev i alla fall bättre av teet med Saïd. Han bor jättenära oss, vi pratar parallellgator, och är mycket sympatisk. Han spelar berbermusik, något som får mig att associera till världens bästa Krokstrand!
Saïd
Kvällen tillbringades sedan hemma hos Malin, Tobbe och Barry. Malin hade bjudit in en samling svenskar och några andra till glöggdrickning, pepparkaksätning och allmänt mys. Det första ljuset tändes och tillhörande dikt lästes. Mycket stämningsfullt! Jag är alltid som mest pepp på julen vid den här tiden på året - snart kommer jag att tröttna och bara vilja spy på allt.
Adventsljusstake, Tobbe och tomtelykta!
Och, ja, the times they are a-changin’. I fredags fick jag ett rum i Zuid (”syd”). Jag ska flytta imorgon. Det ska bli otroligt skönt att ha ett ordentligt badrum och så. Fast jag kommer sakna att bo med Marie och Marcus och att bo i Westerpark. Jag har trivts väldigt bra i området och det känns tråkigt att lämna det, men jag tror att det här nya också kommer att bli bra.
Melkweg anordnar hur som helst mycket bra grejer, till exempel har jag varit på Promoe, någon form av gypsy-ska night och ett par reggaespelningar där. Jag har aldrig gått därifrån missnöjd, och var så inte heller igår. Kaizers är kända för att vara ett bra liveband och levde upp till alla förväntningar! De var och käkade på Hard Rock Cafe idag också, skvallrade en av servitriserna. Jag var fullt upptagen med att panera kyckling och kunde inte se det med egna ögon, men jag har absolut ingen anledning att misstro henne. Aporpå jobbet i alla fall, ni kan nog tänka er ungefär hur pigg jag var när jag gick upp 06.20 imorse. En av mina supervisors gjorde i ordning både kaffe och apelsinjuice (samt erbjöd scrambled eggs, men dem tackade jag nej till) så fort han såg vilket skick jag var i.
Kaizers Orchestra
Erik och jag
På väg hem från jobbet träffade jag Saïd, en marockan jag har lärt känna här. Vi bestämde oss för att dricka te senare på eftermiddagen, och när jag gick ut för att träffa honom hände en mycket konstig sak. Utanför dörren stod en man som frågade om jag kände en svensk tjej som bodde där. Jag svarade givetvis att jag bodde där. Precis när jag hade gjort det, gick ett ljus upp för mig. Det var stalkern, den italienske 60-årige konstnären, tillika buddistiske munken, som pratade med mig på tågstationen en gång. Han gav mig sin adress och jag skrev ett brev till honom för skojs skull. Det skulle jag inte ha gjort. Han svarade med fyra brev på en vecka och hade nu letat upp mitt hem! Jag förstår inte vad han vill mig. Det är läskigt.
Det hela blev i alla fall bättre av teet med Saïd. Han bor jättenära oss, vi pratar parallellgator, och är mycket sympatisk. Han spelar berbermusik, något som får mig att associera till världens bästa Krokstrand!
Saïd
Kvällen tillbringades sedan hemma hos Malin, Tobbe och Barry. Malin hade bjudit in en samling svenskar och några andra till glöggdrickning, pepparkaksätning och allmänt mys. Det första ljuset tändes och tillhörande dikt lästes. Mycket stämningsfullt! Jag är alltid som mest pepp på julen vid den här tiden på året - snart kommer jag att tröttna och bara vilja spy på allt.
Adventsljusstake, Tobbe och tomtelykta!
Och, ja, the times they are a-changin’. I fredags fick jag ett rum i Zuid (”syd”). Jag ska flytta imorgon. Det ska bli otroligt skönt att ha ett ordentligt badrum och så. Fast jag kommer sakna att bo med Marie och Marcus och att bo i Westerpark. Jag har trivts väldigt bra i området och det känns tråkigt att lämna det, men jag tror att det här nya också kommer att bli bra.
En liten tillbakablick
Det känns som att det var otroligt längesedan nu, men egentligen är det inte ens tre månader… Jag minns i alla fall precis hur det var när vi kom hit – alla tankar och förhoppningar som fanns. Även vissa rädslor, men den enda är värd att nämnas där var angående jobb.
Det var mer än en som sa ”Jaha, ska du till Amsterdam, har du fått jobb där eller?” och sedan verkade tycka att jag var helt dum i huvudet när jag sa att jag skulle söka när jag kom dit. Jag antar att de tänkte på hur många arbetslösa ungdomar det finns i Sverige, och även jag hade dessa funderingar. Om det är svårt att få ett jobb utan att ha en utbildning i Sverige, hur sjutton skulle det då inte bli i Holland, där jag inte ens kan språket?
Det visade sig att det inte alls var något problem. Redan andra eller tredje dagen här var jag på en intervju för ett receptionistjobb på ett hotell. Jag tackade senare nej till jobbet, för både jag och Marie hade fått jobb på ett konditori. Såhär i efterhand kan jag säga att det var en miss. Marie sa upp sig redan efter tre dagar. Jag var kvar i ungefär en månad. Jobbet som sådant var helt okej, men problemet var att jag jobbade natt. Vanligtvis började jag 22.00 och slutade 02.30, 05.30 eller 06.30. Hallå!? Vilka tror ni köper kakor klockan sex på morgonen?
In action!
Nåväl. Det var en del som inte riktigt stod rätt till på det jobbet. Till exempel mobbade cheferna en av de anställda, de gjorde inte riktiga scheman och bröt mot lagen på ett flertal ställen. Anledningen till att jag stod ut så pass länge var arbetskamraterna:
Gerdien (NL), Hania (PL), jag och Maite (ES)
Hania, jag och Maite
Nu är det bara Gerdien som jobbar kvar. Hania har flyttat tillbaka till Polen och pluggar juridik, Maite har börjat på ett annat croissanterie och jag jobbar på Hard Rock Cafe. Vi slutade med bara några veckors mellanrum och efter vad jag har förstått är det kaos där nu. Förhoppningsvis får det ägarna att behandla sina anställda lite bättre, till exempel börja betala OB på nätterna…
För att få jobba i Nederländerna krävs hursomhelst ett så kallat SoFi-nummer. SoFi står för Sociaal Fiscaal och det är ett socialförsäkringsnummer. Som EU-medborgare är det lätt att få ett sådant. Det är bara att ringa ett till skattekontoret, boka ett möte och sedan se till att komma i tid. Det rekommenderas även att man inte glömmer passet.. Väl där, är det bara att fylla i en del papper och vänta medan de räknar ut ens nummer. Efter vad jag har förstått, baseras numret på personnummer och en massa andra saker.
En annan sak som krävs är en holländsk sjukförsäkring. Mina erfarenheter säger att arbetsgivarna är mer noga med SoFi-numret (det är omöjligt att få jobb utan det) än med försäkringen. Ibland tror de att en svensk försäkring gäller lika bra, men faktum är att det är olagligt att inte ha en holländsk. På många arbetsplatser kan man teckna en försäkring genom företaget. Det är en sådan jag har, och hittills verkar det fungera bra. Jag har i och för sig inte skadat mig, så jag ska väl inte säga för mycket ;-)
Det var mer än en som sa ”Jaha, ska du till Amsterdam, har du fått jobb där eller?” och sedan verkade tycka att jag var helt dum i huvudet när jag sa att jag skulle söka när jag kom dit. Jag antar att de tänkte på hur många arbetslösa ungdomar det finns i Sverige, och även jag hade dessa funderingar. Om det är svårt att få ett jobb utan att ha en utbildning i Sverige, hur sjutton skulle det då inte bli i Holland, där jag inte ens kan språket?
Det visade sig att det inte alls var något problem. Redan andra eller tredje dagen här var jag på en intervju för ett receptionistjobb på ett hotell. Jag tackade senare nej till jobbet, för både jag och Marie hade fått jobb på ett konditori. Såhär i efterhand kan jag säga att det var en miss. Marie sa upp sig redan efter tre dagar. Jag var kvar i ungefär en månad. Jobbet som sådant var helt okej, men problemet var att jag jobbade natt. Vanligtvis började jag 22.00 och slutade 02.30, 05.30 eller 06.30. Hallå!? Vilka tror ni köper kakor klockan sex på morgonen?
In action!
Nåväl. Det var en del som inte riktigt stod rätt till på det jobbet. Till exempel mobbade cheferna en av de anställda, de gjorde inte riktiga scheman och bröt mot lagen på ett flertal ställen. Anledningen till att jag stod ut så pass länge var arbetskamraterna:
Gerdien (NL), Hania (PL), jag och Maite (ES)
Hania, jag och Maite
Nu är det bara Gerdien som jobbar kvar. Hania har flyttat tillbaka till Polen och pluggar juridik, Maite har börjat på ett annat croissanterie och jag jobbar på Hard Rock Cafe. Vi slutade med bara några veckors mellanrum och efter vad jag har förstått är det kaos där nu. Förhoppningsvis får det ägarna att behandla sina anställda lite bättre, till exempel börja betala OB på nätterna…
För att få jobba i Nederländerna krävs hursomhelst ett så kallat SoFi-nummer. SoFi står för Sociaal Fiscaal och det är ett socialförsäkringsnummer. Som EU-medborgare är det lätt att få ett sådant. Det är bara att ringa ett till skattekontoret, boka ett möte och sedan se till att komma i tid. Det rekommenderas även att man inte glömmer passet.. Väl där, är det bara att fylla i en del papper och vänta medan de räknar ut ens nummer. Efter vad jag har förstått, baseras numret på personnummer och en massa andra saker.
En annan sak som krävs är en holländsk sjukförsäkring. Mina erfarenheter säger att arbetsgivarna är mer noga med SoFi-numret (det är omöjligt att få jobb utan det) än med försäkringen. Ibland tror de att en svensk försäkring gäller lika bra, men faktum är att det är olagligt att inte ha en holländsk. På många arbetsplatser kan man teckna en försäkring genom företaget. Det är en sådan jag har, och hittills verkar det fungera bra. Jag har i och för sig inte skadat mig, så jag ska väl inte säga för mycket ;-)
Välkommen hem till oss
Idag är det husesyn!
Vi bor i det röda huset, våningen ovanför rastaflaggan.
Trappuppgången är inte att leka med. Här flyttas inga pianon i första taget (ballongen är f.ö. en kvarleva från Oskars, Joels och Miriams överraskningsbesök).
Vårt fantastiska kök med tillhörande dusch.
Duschen i närbild. Hemmabygge med cykelhjul, plastskynke och balja.
Om man har tur går det att spola toaletten var sjunde minut.
Vardagsrummet.
Tack, Pastorn, för avskedspresenten!
Det är obligatoriskt för alla besökare att lämna en hälsning på vårt klotterplank.
Marcus sover bokstavligt talat bakom soffan!
"Ed And Dave Get Back Early" - kryptiskt meddelande på väggen.
En dag förstod jag plötsligt varför det var så kallt i mitt rum...
...i samma veva ramlade taket ner.
Såhär smakfullt är mitt rum inrett!
Vi bor i det röda huset, våningen ovanför rastaflaggan.
Trappuppgången är inte att leka med. Här flyttas inga pianon i första taget (ballongen är f.ö. en kvarleva från Oskars, Joels och Miriams överraskningsbesök).
Vårt fantastiska kök med tillhörande dusch.
Duschen i närbild. Hemmabygge med cykelhjul, plastskynke och balja.
Om man har tur går det att spola toaletten var sjunde minut.
Vardagsrummet.
Tack, Pastorn, för avskedspresenten!
Det är obligatoriskt för alla besökare att lämna en hälsning på vårt klotterplank.
Marcus sover bokstavligt talat bakom soffan!
"Ed And Dave Get Back Early" - kryptiskt meddelande på väggen.
En dag förstod jag plötsligt varför det var så kallt i mitt rum...
...i samma veva ramlade taket ner.
Såhär smakfullt är mitt rum inrett!
Thanksgiving, sopkvastar och lägenheter
I torsdags var det Thanksgiving. Det kan tyckas vara tämligen irrelevant – varken svenskar eller holländare firar ju detta – men eftersom jag jobbar på en amerikansk restaurang, är det av största vikt. Vi serverade kalkon, potatismos och pumpapaj så det stod härliga till! Det var faktiskt så hektiskt att vi alla (och då var vi redan från början fem som jobbade, två mer än vanligt) tvingades jobba övertid. Puh. Cheferna tyckte så synd om oss att de bjöd på öl efteråt. De andra åt Thanksgiving-middag till (att det inte stod dem upp i halsen efter att ha stått i oset hela dagen!), men eftersom jag är vegetarian hämtade jag energi från vårrullar, en av menyns få rätter utan kött. Hursomhelst, jag vågar inte ens tänka på hur det var för våra supervisors, som började 05.00 och inte kom därifrån förrän 20.30. GALET!
Trots att jag inte var lika ihärdig som de var, så jag kände mig ungefär som en robot när jag stapplade ut mot min cykel, men då! Telefonen ringde, och det visade sig vara morfar. Ibland tror jag att han har telefonfobi. Jag skulle nog kunna räkna de gånger han har ringt mig, men nu hade han i alla fall bestämt sig för att slå en signal. Jag blev jätteglad och helt plötsligt var det mycket lättare att ta sig hem, trots värkande fötter och ett redan fallet mörker.
Tyvärr blev det lika illa igen på fredagen. Eftersom torsdagen var busy busy busy, hade vi inte hunnit förbereda något inför helgen och det var total stess hela dagen. Situationen blev inte bättre av att jag fortfarande är ny i gamet och inte kan allt, men som tur är har de överseende och brukar säga "Hey, Rome wasn't built in one day" när jag ursäktar mig.
Igår kväll tittade Marie och jag på när Malin, Magnus och Erik (det finns massa svenskar här!) nördade sig och målade tennfigurer. Det var jättemysigt. Det var första gången jag var hemma hos Erik, men jag måste säga att jag är imponerad. Att man kan bo så! Han och hans tjej har tre våningar, men det är bara ett rum på varje våning - ganska nice planlösning! Det här leder mig in på det som ockuperar min hjärna under ungefär 24 timmar om dygnet, men först måste jag berätta vad som hände när jag cyklade hem.
Det tar cirka sju minuter att cykla från Erik och hem. På dessa sju (fem?) minuter hann jag med att:
1. Bli påcyklad av en tjej som skrek jättehögt.
2. Bli hindrad av att korsa gatan av ett trettiotal inlines-åkare. Hallå!? Vad gör 30 pers på inlines en fredagkväll? Är det så att någon ringer kompisgänget och frågar om någon vill med ut på en runda, ehh?
3. Betrakta gatsoparna. Här använder renhållningsarbetarna av hederliga häxkvastar när de ska sopa bort löv etc. från gatan. Seriöst, jag har knappt sett någon sådan sedan jag slutade klä ut mig till påskkärring! Än mindre har jag sett någon använda en på riktigt. Kulturkrock?
Tillbaka till det där som ockuperar tankarna... Lägenhet. Efter jobbet idag var Marie och jag och tittade på en lägenhet i Zuid, alltså södra Amsterdam. Den låg längre från centrum än den vi har nu, men i övrigt var den mycket bättre. Kruxet är priset. Jag hade bestämt mig för att det var okej, tills jag kom hem och Marcus propagerade emot den i kanske en halvtimme. Nu är jag förvirrad, men det lutar åt ett nej. I och för sig verkade hyresvärden jättesnäll och jag skulle få dåligt samvete om jag tackade nej nu (vi skulle skriva kontrakt imorgon), men å andra sidan är jag itne särskilt sugen på att betala mäklaravgift och dubbel hyra i en halv månad. Ååh, vad jag tycker illa om att jag ska vara ett sådant trygghetsfreak som alltid vill ha allt klart! Jag menar, det är inte omöjligt att hitta något bättre, men jag har alltid varit ganska nojig av mig. Jag vill helt enkelt veta hur det ska bli! Om jag tackar nej till den här, så står jag där utan. Men, ja... Det får kanske bli så.
Trots att jag inte var lika ihärdig som de var, så jag kände mig ungefär som en robot när jag stapplade ut mot min cykel, men då! Telefonen ringde, och det visade sig vara morfar. Ibland tror jag att han har telefonfobi. Jag skulle nog kunna räkna de gånger han har ringt mig, men nu hade han i alla fall bestämt sig för att slå en signal. Jag blev jätteglad och helt plötsligt var det mycket lättare att ta sig hem, trots värkande fötter och ett redan fallet mörker.
Tyvärr blev det lika illa igen på fredagen. Eftersom torsdagen var busy busy busy, hade vi inte hunnit förbereda något inför helgen och det var total stess hela dagen. Situationen blev inte bättre av att jag fortfarande är ny i gamet och inte kan allt, men som tur är har de överseende och brukar säga "Hey, Rome wasn't built in one day" när jag ursäktar mig.
Igår kväll tittade Marie och jag på när Malin, Magnus och Erik (det finns massa svenskar här!) nördade sig och målade tennfigurer. Det var jättemysigt. Det var första gången jag var hemma hos Erik, men jag måste säga att jag är imponerad. Att man kan bo så! Han och hans tjej har tre våningar, men det är bara ett rum på varje våning - ganska nice planlösning! Det här leder mig in på det som ockuperar min hjärna under ungefär 24 timmar om dygnet, men först måste jag berätta vad som hände när jag cyklade hem.
Det tar cirka sju minuter att cykla från Erik och hem. På dessa sju (fem?) minuter hann jag med att:
1. Bli påcyklad av en tjej som skrek jättehögt.
2. Bli hindrad av att korsa gatan av ett trettiotal inlines-åkare. Hallå!? Vad gör 30 pers på inlines en fredagkväll? Är det så att någon ringer kompisgänget och frågar om någon vill med ut på en runda, ehh?
3. Betrakta gatsoparna. Här använder renhållningsarbetarna av hederliga häxkvastar när de ska sopa bort löv etc. från gatan. Seriöst, jag har knappt sett någon sådan sedan jag slutade klä ut mig till påskkärring! Än mindre har jag sett någon använda en på riktigt. Kulturkrock?
Tillbaka till det där som ockuperar tankarna... Lägenhet. Efter jobbet idag var Marie och jag och tittade på en lägenhet i Zuid, alltså södra Amsterdam. Den låg längre från centrum än den vi har nu, men i övrigt var den mycket bättre. Kruxet är priset. Jag hade bestämt mig för att det var okej, tills jag kom hem och Marcus propagerade emot den i kanske en halvtimme. Nu är jag förvirrad, men det lutar åt ett nej. I och för sig verkade hyresvärden jättesnäll och jag skulle få dåligt samvete om jag tackade nej nu (vi skulle skriva kontrakt imorgon), men å andra sidan är jag itne särskilt sugen på att betala mäklaravgift och dubbel hyra i en halv månad. Ååh, vad jag tycker illa om att jag ska vara ett sådant trygghetsfreak som alltid vill ha allt klart! Jag menar, det är inte omöjligt att hitta något bättre, men jag har alltid varit ganska nojig av mig. Jag vill helt enkelt veta hur det ska bli! Om jag tackar nej till den här, så står jag där utan. Men, ja... Det får kanske bli så.
Jag har systrarna och Amsterdam Weekly att tacka för allt
Den här posten hade också kunnat heta "Hur man gör när man flyttar till Amsterdam".
Lättast gör man som jag - skaffar en polare som vill samma sak och som är driftig. Se sedan till att denna polare har en syster som redan bor i Amsterdam. Det hela blir mycket lättare om båda är hjälpsamma och snälla, som i mitt fall. Eftersom jag spenderade sommaren med att jobba och bo i Kungshamn, utan Internetuppkoppling, var jag tämligen beroende av dem. Marie, tidigare benämnd ”polaren” ringde på en lägenhetsannons hon hittade på Amsterdam Weekly, och sedan var Malin, ”systern”, där och kikade på den. Hon sa att den var "något att berätta för sina barnbarn om" och allt var klappat och klart! Det var otroligt skönt att veta att vi skulle ha någonstans att bo när vi kom ner. Visst, vi sov hos Malin första natten och om det hade knipit, hade vi säkert kunnat stanna där ytterligare en tid, men ändå… Jag tror att man lätt fastnar i att leva på andra, och det var inte något som varken Marie eller jag ville.
Malin var också kontakten som skaffade oss en inneboende. En kompis till henne kände Marcus, som var bostadslös konststuderande. Han flyttade in hos oss med intentionen att bli kvar i högst ett par veckor – tills han hittade något eget, helt enkelt. Det är inte det allra lättaste i Amsterdam, och han är fortfarande kvar bakom soffan. Faktum är att vi letar efter lägenheter tillsammans nu, eftersom vi blir utkastade i början av januari. Stenhård bevakning av Kamernet, Expatriates, ViaVia, Marktplaats och Amsterdam Weekly is the shit! Idag hittade jag till exempel en lägenhet som verkade bra - möblerade och inte särskilt dyr. Jag ringde och allt var frid och fröjd... Tills det visade sig att den låg en mil utanför stan! Jag såg mig själv gå upp klockan fem på morgonen för att cykla till jobbet i ösregn.
Amsterdam Weekly hjälpte mig också att hitta mitt jobb. Jag skickade iväg en del ansökningar från Sverige, men fick inga napp. Efter några månader ringde dock telefonen, lustigt nog dagen efter att jag hade sagt upp mig från mitt gamla jobb…
Lättast gör man som jag - skaffar en polare som vill samma sak och som är driftig. Se sedan till att denna polare har en syster som redan bor i Amsterdam. Det hela blir mycket lättare om båda är hjälpsamma och snälla, som i mitt fall. Eftersom jag spenderade sommaren med att jobba och bo i Kungshamn, utan Internetuppkoppling, var jag tämligen beroende av dem. Marie, tidigare benämnd ”polaren” ringde på en lägenhetsannons hon hittade på Amsterdam Weekly, och sedan var Malin, ”systern”, där och kikade på den. Hon sa att den var "något att berätta för sina barnbarn om" och allt var klappat och klart! Det var otroligt skönt att veta att vi skulle ha någonstans att bo när vi kom ner. Visst, vi sov hos Malin första natten och om det hade knipit, hade vi säkert kunnat stanna där ytterligare en tid, men ändå… Jag tror att man lätt fastnar i att leva på andra, och det var inte något som varken Marie eller jag ville.
Malin var också kontakten som skaffade oss en inneboende. En kompis till henne kände Marcus, som var bostadslös konststuderande. Han flyttade in hos oss med intentionen att bli kvar i högst ett par veckor – tills han hittade något eget, helt enkelt. Det är inte det allra lättaste i Amsterdam, och han är fortfarande kvar bakom soffan. Faktum är att vi letar efter lägenheter tillsammans nu, eftersom vi blir utkastade i början av januari. Stenhård bevakning av Kamernet, Expatriates, ViaVia, Marktplaats och Amsterdam Weekly is the shit! Idag hittade jag till exempel en lägenhet som verkade bra - möblerade och inte särskilt dyr. Jag ringde och allt var frid och fröjd... Tills det visade sig att den låg en mil utanför stan! Jag såg mig själv gå upp klockan fem på morgonen för att cykla till jobbet i ösregn.
Amsterdam Weekly hjälpte mig också att hitta mitt jobb. Jag skickade iväg en del ansökningar från Sverige, men fick inga napp. Efter några månader ringde dock telefonen, lustigt nog dagen efter att jag hade sagt upp mig från mitt gamla jobb…
Varför Amsterdam?
…ni skulle bara veta hur många gånger jag har fått den frågan, med höjda ögonbryn och en enda genomskinande tanke: ”Där finns det väl bara knark?”. Nej, här finns så mycket mer än knark! Cyklar och tulpaner, till exempel, bara för att spinna vidare på fördomarna…
Nåväl, för inte särskilt längesedan var det maj –06. Jag hade knappt en månad kvar till studenten och hade precis fått reda på att skolan jag ville plugga på hade bestämt sig för att inte starta kursen jag ville läsa. Hejdå, spanska i Latinamerika! Men hej, vadå? Jag var förvirrad och visste bara att jag inte ville bli kvar i Uddevalla, men vad sjutton skulle jag ta mig till istället?
Så kom Marie och frågade om jag ville flytta med henne till Amsterdam. Sure, varför inte? Jag hade bara varit i Amsterdam en gång innan, men trots en ihållande migrän hade staden lämnat ett helt klart sympatiskt intryck. Dessutom motsvarade flytten mina enda önskemål:
1. Den innebar att jag skulle vistas utomlands.
2. Jag skulle inte göra det ensam.
Sommaren kom och gick, och allt eftersom insåg jag att det faktiskt skulle bli av! I perioder suckade jag och tänkte: ”Jaja, jag har ju haft så många olika planer, den här kommer nog också att gå i stöpet.”. Amsterdam blev dock undantaget som bekräftar regeln, och den tredje september lämnade vi Sverige för något helt nytt!
Nåväl, för inte särskilt längesedan var det maj –06. Jag hade knappt en månad kvar till studenten och hade precis fått reda på att skolan jag ville plugga på hade bestämt sig för att inte starta kursen jag ville läsa. Hejdå, spanska i Latinamerika! Men hej, vadå? Jag var förvirrad och visste bara att jag inte ville bli kvar i Uddevalla, men vad sjutton skulle jag ta mig till istället?
Så kom Marie och frågade om jag ville flytta med henne till Amsterdam. Sure, varför inte? Jag hade bara varit i Amsterdam en gång innan, men trots en ihållande migrän hade staden lämnat ett helt klart sympatiskt intryck. Dessutom motsvarade flytten mina enda önskemål:
1. Den innebar att jag skulle vistas utomlands.
2. Jag skulle inte göra det ensam.
Sommaren kom och gick, och allt eftersom insåg jag att det faktiskt skulle bli av! I perioder suckade jag och tänkte: ”Jaja, jag har ju haft så många olika planer, den här kommer nog också att gå i stöpet.”. Amsterdam blev dock undantaget som bekräftar regeln, och den tredje september lämnade vi Sverige för något helt nytt!