En liten tillbakablick
Det känns som att det var otroligt längesedan nu, men egentligen är det inte ens tre månader… Jag minns i alla fall precis hur det var när vi kom hit – alla tankar och förhoppningar som fanns. Även vissa rädslor, men den enda är värd att nämnas där var angående jobb.
Det var mer än en som sa ”Jaha, ska du till Amsterdam, har du fått jobb där eller?” och sedan verkade tycka att jag var helt dum i huvudet när jag sa att jag skulle söka när jag kom dit. Jag antar att de tänkte på hur många arbetslösa ungdomar det finns i Sverige, och även jag hade dessa funderingar. Om det är svårt att få ett jobb utan att ha en utbildning i Sverige, hur sjutton skulle det då inte bli i Holland, där jag inte ens kan språket?
Det visade sig att det inte alls var något problem. Redan andra eller tredje dagen här var jag på en intervju för ett receptionistjobb på ett hotell. Jag tackade senare nej till jobbet, för både jag och Marie hade fått jobb på ett konditori. Såhär i efterhand kan jag säga att det var en miss. Marie sa upp sig redan efter tre dagar. Jag var kvar i ungefär en månad. Jobbet som sådant var helt okej, men problemet var att jag jobbade natt. Vanligtvis började jag 22.00 och slutade 02.30, 05.30 eller 06.30. Hallå!? Vilka tror ni köper kakor klockan sex på morgonen?
In action!
Nåväl. Det var en del som inte riktigt stod rätt till på det jobbet. Till exempel mobbade cheferna en av de anställda, de gjorde inte riktiga scheman och bröt mot lagen på ett flertal ställen. Anledningen till att jag stod ut så pass länge var arbetskamraterna:
Gerdien (NL), Hania (PL), jag och Maite (ES)
Hania, jag och Maite
Nu är det bara Gerdien som jobbar kvar. Hania har flyttat tillbaka till Polen och pluggar juridik, Maite har börjat på ett annat croissanterie och jag jobbar på Hard Rock Cafe. Vi slutade med bara några veckors mellanrum och efter vad jag har förstått är det kaos där nu. Förhoppningsvis får det ägarna att behandla sina anställda lite bättre, till exempel börja betala OB på nätterna…
För att få jobba i Nederländerna krävs hursomhelst ett så kallat SoFi-nummer. SoFi står för Sociaal Fiscaal och det är ett socialförsäkringsnummer. Som EU-medborgare är det lätt att få ett sådant. Det är bara att ringa ett till skattekontoret, boka ett möte och sedan se till att komma i tid. Det rekommenderas även att man inte glömmer passet.. Väl där, är det bara att fylla i en del papper och vänta medan de räknar ut ens nummer. Efter vad jag har förstått, baseras numret på personnummer och en massa andra saker.
En annan sak som krävs är en holländsk sjukförsäkring. Mina erfarenheter säger att arbetsgivarna är mer noga med SoFi-numret (det är omöjligt att få jobb utan det) än med försäkringen. Ibland tror de att en svensk försäkring gäller lika bra, men faktum är att det är olagligt att inte ha en holländsk. På många arbetsplatser kan man teckna en försäkring genom företaget. Det är en sådan jag har, och hittills verkar det fungera bra. Jag har i och för sig inte skadat mig, så jag ska väl inte säga för mycket ;-)
Det var mer än en som sa ”Jaha, ska du till Amsterdam, har du fått jobb där eller?” och sedan verkade tycka att jag var helt dum i huvudet när jag sa att jag skulle söka när jag kom dit. Jag antar att de tänkte på hur många arbetslösa ungdomar det finns i Sverige, och även jag hade dessa funderingar. Om det är svårt att få ett jobb utan att ha en utbildning i Sverige, hur sjutton skulle det då inte bli i Holland, där jag inte ens kan språket?
Det visade sig att det inte alls var något problem. Redan andra eller tredje dagen här var jag på en intervju för ett receptionistjobb på ett hotell. Jag tackade senare nej till jobbet, för både jag och Marie hade fått jobb på ett konditori. Såhär i efterhand kan jag säga att det var en miss. Marie sa upp sig redan efter tre dagar. Jag var kvar i ungefär en månad. Jobbet som sådant var helt okej, men problemet var att jag jobbade natt. Vanligtvis började jag 22.00 och slutade 02.30, 05.30 eller 06.30. Hallå!? Vilka tror ni köper kakor klockan sex på morgonen?
In action!
Nåväl. Det var en del som inte riktigt stod rätt till på det jobbet. Till exempel mobbade cheferna en av de anställda, de gjorde inte riktiga scheman och bröt mot lagen på ett flertal ställen. Anledningen till att jag stod ut så pass länge var arbetskamraterna:
Gerdien (NL), Hania (PL), jag och Maite (ES)
Hania, jag och Maite
Nu är det bara Gerdien som jobbar kvar. Hania har flyttat tillbaka till Polen och pluggar juridik, Maite har börjat på ett annat croissanterie och jag jobbar på Hard Rock Cafe. Vi slutade med bara några veckors mellanrum och efter vad jag har förstått är det kaos där nu. Förhoppningsvis får det ägarna att behandla sina anställda lite bättre, till exempel börja betala OB på nätterna…
För att få jobba i Nederländerna krävs hursomhelst ett så kallat SoFi-nummer. SoFi står för Sociaal Fiscaal och det är ett socialförsäkringsnummer. Som EU-medborgare är det lätt att få ett sådant. Det är bara att ringa ett till skattekontoret, boka ett möte och sedan se till att komma i tid. Det rekommenderas även att man inte glömmer passet.. Väl där, är det bara att fylla i en del papper och vänta medan de räknar ut ens nummer. Efter vad jag har förstått, baseras numret på personnummer och en massa andra saker.
En annan sak som krävs är en holländsk sjukförsäkring. Mina erfarenheter säger att arbetsgivarna är mer noga med SoFi-numret (det är omöjligt att få jobb utan det) än med försäkringen. Ibland tror de att en svensk försäkring gäller lika bra, men faktum är att det är olagligt att inte ha en holländsk. På många arbetsplatser kan man teckna en försäkring genom företaget. Det är en sådan jag har, och hittills verkar det fungera bra. Jag har i och för sig inte skadat mig, så jag ska väl inte säga för mycket ;-)
Välkommen hem till oss
Idag är det husesyn!
Vi bor i det röda huset, våningen ovanför rastaflaggan.
Trappuppgången är inte att leka med. Här flyttas inga pianon i första taget (ballongen är f.ö. en kvarleva från Oskars, Joels och Miriams överraskningsbesök).
Vårt fantastiska kök med tillhörande dusch.
Duschen i närbild. Hemmabygge med cykelhjul, plastskynke och balja.
Om man har tur går det att spola toaletten var sjunde minut.
Vardagsrummet.
Tack, Pastorn, för avskedspresenten!
Det är obligatoriskt för alla besökare att lämna en hälsning på vårt klotterplank.
Marcus sover bokstavligt talat bakom soffan!
"Ed And Dave Get Back Early" - kryptiskt meddelande på väggen.
En dag förstod jag plötsligt varför det var så kallt i mitt rum...
...i samma veva ramlade taket ner.
Såhär smakfullt är mitt rum inrett!
Vi bor i det röda huset, våningen ovanför rastaflaggan.
Trappuppgången är inte att leka med. Här flyttas inga pianon i första taget (ballongen är f.ö. en kvarleva från Oskars, Joels och Miriams överraskningsbesök).
Vårt fantastiska kök med tillhörande dusch.
Duschen i närbild. Hemmabygge med cykelhjul, plastskynke och balja.
Om man har tur går det att spola toaletten var sjunde minut.
Vardagsrummet.
Tack, Pastorn, för avskedspresenten!
Det är obligatoriskt för alla besökare att lämna en hälsning på vårt klotterplank.
Marcus sover bokstavligt talat bakom soffan!
"Ed And Dave Get Back Early" - kryptiskt meddelande på väggen.
En dag förstod jag plötsligt varför det var så kallt i mitt rum...
...i samma veva ramlade taket ner.
Såhär smakfullt är mitt rum inrett!
Thanksgiving, sopkvastar och lägenheter
I torsdags var det Thanksgiving. Det kan tyckas vara tämligen irrelevant – varken svenskar eller holländare firar ju detta – men eftersom jag jobbar på en amerikansk restaurang, är det av största vikt. Vi serverade kalkon, potatismos och pumpapaj så det stod härliga till! Det var faktiskt så hektiskt att vi alla (och då var vi redan från början fem som jobbade, två mer än vanligt) tvingades jobba övertid. Puh. Cheferna tyckte så synd om oss att de bjöd på öl efteråt. De andra åt Thanksgiving-middag till (att det inte stod dem upp i halsen efter att ha stått i oset hela dagen!), men eftersom jag är vegetarian hämtade jag energi från vårrullar, en av menyns få rätter utan kött. Hursomhelst, jag vågar inte ens tänka på hur det var för våra supervisors, som började 05.00 och inte kom därifrån förrän 20.30. GALET!
Trots att jag inte var lika ihärdig som de var, så jag kände mig ungefär som en robot när jag stapplade ut mot min cykel, men då! Telefonen ringde, och det visade sig vara morfar. Ibland tror jag att han har telefonfobi. Jag skulle nog kunna räkna de gånger han har ringt mig, men nu hade han i alla fall bestämt sig för att slå en signal. Jag blev jätteglad och helt plötsligt var det mycket lättare att ta sig hem, trots värkande fötter och ett redan fallet mörker.
Tyvärr blev det lika illa igen på fredagen. Eftersom torsdagen var busy busy busy, hade vi inte hunnit förbereda något inför helgen och det var total stess hela dagen. Situationen blev inte bättre av att jag fortfarande är ny i gamet och inte kan allt, men som tur är har de överseende och brukar säga "Hey, Rome wasn't built in one day" när jag ursäktar mig.
Igår kväll tittade Marie och jag på när Malin, Magnus och Erik (det finns massa svenskar här!) nördade sig och målade tennfigurer. Det var jättemysigt. Det var första gången jag var hemma hos Erik, men jag måste säga att jag är imponerad. Att man kan bo så! Han och hans tjej har tre våningar, men det är bara ett rum på varje våning - ganska nice planlösning! Det här leder mig in på det som ockuperar min hjärna under ungefär 24 timmar om dygnet, men först måste jag berätta vad som hände när jag cyklade hem.
Det tar cirka sju minuter att cykla från Erik och hem. På dessa sju (fem?) minuter hann jag med att:
1. Bli påcyklad av en tjej som skrek jättehögt.
2. Bli hindrad av att korsa gatan av ett trettiotal inlines-åkare. Hallå!? Vad gör 30 pers på inlines en fredagkväll? Är det så att någon ringer kompisgänget och frågar om någon vill med ut på en runda, ehh?
3. Betrakta gatsoparna. Här använder renhållningsarbetarna av hederliga häxkvastar när de ska sopa bort löv etc. från gatan. Seriöst, jag har knappt sett någon sådan sedan jag slutade klä ut mig till påskkärring! Än mindre har jag sett någon använda en på riktigt. Kulturkrock?
Tillbaka till det där som ockuperar tankarna... Lägenhet. Efter jobbet idag var Marie och jag och tittade på en lägenhet i Zuid, alltså södra Amsterdam. Den låg längre från centrum än den vi har nu, men i övrigt var den mycket bättre. Kruxet är priset. Jag hade bestämt mig för att det var okej, tills jag kom hem och Marcus propagerade emot den i kanske en halvtimme. Nu är jag förvirrad, men det lutar åt ett nej. I och för sig verkade hyresvärden jättesnäll och jag skulle få dåligt samvete om jag tackade nej nu (vi skulle skriva kontrakt imorgon), men å andra sidan är jag itne särskilt sugen på att betala mäklaravgift och dubbel hyra i en halv månad. Ååh, vad jag tycker illa om att jag ska vara ett sådant trygghetsfreak som alltid vill ha allt klart! Jag menar, det är inte omöjligt att hitta något bättre, men jag har alltid varit ganska nojig av mig. Jag vill helt enkelt veta hur det ska bli! Om jag tackar nej till den här, så står jag där utan. Men, ja... Det får kanske bli så.
Trots att jag inte var lika ihärdig som de var, så jag kände mig ungefär som en robot när jag stapplade ut mot min cykel, men då! Telefonen ringde, och det visade sig vara morfar. Ibland tror jag att han har telefonfobi. Jag skulle nog kunna räkna de gånger han har ringt mig, men nu hade han i alla fall bestämt sig för att slå en signal. Jag blev jätteglad och helt plötsligt var det mycket lättare att ta sig hem, trots värkande fötter och ett redan fallet mörker.
Tyvärr blev det lika illa igen på fredagen. Eftersom torsdagen var busy busy busy, hade vi inte hunnit förbereda något inför helgen och det var total stess hela dagen. Situationen blev inte bättre av att jag fortfarande är ny i gamet och inte kan allt, men som tur är har de överseende och brukar säga "Hey, Rome wasn't built in one day" när jag ursäktar mig.
Igår kväll tittade Marie och jag på när Malin, Magnus och Erik (det finns massa svenskar här!) nördade sig och målade tennfigurer. Det var jättemysigt. Det var första gången jag var hemma hos Erik, men jag måste säga att jag är imponerad. Att man kan bo så! Han och hans tjej har tre våningar, men det är bara ett rum på varje våning - ganska nice planlösning! Det här leder mig in på det som ockuperar min hjärna under ungefär 24 timmar om dygnet, men först måste jag berätta vad som hände när jag cyklade hem.
Det tar cirka sju minuter att cykla från Erik och hem. På dessa sju (fem?) minuter hann jag med att:
1. Bli påcyklad av en tjej som skrek jättehögt.
2. Bli hindrad av att korsa gatan av ett trettiotal inlines-åkare. Hallå!? Vad gör 30 pers på inlines en fredagkväll? Är det så att någon ringer kompisgänget och frågar om någon vill med ut på en runda, ehh?
3. Betrakta gatsoparna. Här använder renhållningsarbetarna av hederliga häxkvastar när de ska sopa bort löv etc. från gatan. Seriöst, jag har knappt sett någon sådan sedan jag slutade klä ut mig till påskkärring! Än mindre har jag sett någon använda en på riktigt. Kulturkrock?
Tillbaka till det där som ockuperar tankarna... Lägenhet. Efter jobbet idag var Marie och jag och tittade på en lägenhet i Zuid, alltså södra Amsterdam. Den låg längre från centrum än den vi har nu, men i övrigt var den mycket bättre. Kruxet är priset. Jag hade bestämt mig för att det var okej, tills jag kom hem och Marcus propagerade emot den i kanske en halvtimme. Nu är jag förvirrad, men det lutar åt ett nej. I och för sig verkade hyresvärden jättesnäll och jag skulle få dåligt samvete om jag tackade nej nu (vi skulle skriva kontrakt imorgon), men å andra sidan är jag itne särskilt sugen på att betala mäklaravgift och dubbel hyra i en halv månad. Ååh, vad jag tycker illa om att jag ska vara ett sådant trygghetsfreak som alltid vill ha allt klart! Jag menar, det är inte omöjligt att hitta något bättre, men jag har alltid varit ganska nojig av mig. Jag vill helt enkelt veta hur det ska bli! Om jag tackar nej till den här, så står jag där utan. Men, ja... Det får kanske bli så.
Jag har systrarna och Amsterdam Weekly att tacka för allt
Den här posten hade också kunnat heta "Hur man gör när man flyttar till Amsterdam".
Lättast gör man som jag - skaffar en polare som vill samma sak och som är driftig. Se sedan till att denna polare har en syster som redan bor i Amsterdam. Det hela blir mycket lättare om båda är hjälpsamma och snälla, som i mitt fall. Eftersom jag spenderade sommaren med att jobba och bo i Kungshamn, utan Internetuppkoppling, var jag tämligen beroende av dem. Marie, tidigare benämnd ”polaren” ringde på en lägenhetsannons hon hittade på Amsterdam Weekly, och sedan var Malin, ”systern”, där och kikade på den. Hon sa att den var "något att berätta för sina barnbarn om" och allt var klappat och klart! Det var otroligt skönt att veta att vi skulle ha någonstans att bo när vi kom ner. Visst, vi sov hos Malin första natten och om det hade knipit, hade vi säkert kunnat stanna där ytterligare en tid, men ändå… Jag tror att man lätt fastnar i att leva på andra, och det var inte något som varken Marie eller jag ville.
Malin var också kontakten som skaffade oss en inneboende. En kompis till henne kände Marcus, som var bostadslös konststuderande. Han flyttade in hos oss med intentionen att bli kvar i högst ett par veckor – tills han hittade något eget, helt enkelt. Det är inte det allra lättaste i Amsterdam, och han är fortfarande kvar bakom soffan. Faktum är att vi letar efter lägenheter tillsammans nu, eftersom vi blir utkastade i början av januari. Stenhård bevakning av Kamernet, Expatriates, ViaVia, Marktplaats och Amsterdam Weekly is the shit! Idag hittade jag till exempel en lägenhet som verkade bra - möblerade och inte särskilt dyr. Jag ringde och allt var frid och fröjd... Tills det visade sig att den låg en mil utanför stan! Jag såg mig själv gå upp klockan fem på morgonen för att cykla till jobbet i ösregn.
Amsterdam Weekly hjälpte mig också att hitta mitt jobb. Jag skickade iväg en del ansökningar från Sverige, men fick inga napp. Efter några månader ringde dock telefonen, lustigt nog dagen efter att jag hade sagt upp mig från mitt gamla jobb…
Lättast gör man som jag - skaffar en polare som vill samma sak och som är driftig. Se sedan till att denna polare har en syster som redan bor i Amsterdam. Det hela blir mycket lättare om båda är hjälpsamma och snälla, som i mitt fall. Eftersom jag spenderade sommaren med att jobba och bo i Kungshamn, utan Internetuppkoppling, var jag tämligen beroende av dem. Marie, tidigare benämnd ”polaren” ringde på en lägenhetsannons hon hittade på Amsterdam Weekly, och sedan var Malin, ”systern”, där och kikade på den. Hon sa att den var "något att berätta för sina barnbarn om" och allt var klappat och klart! Det var otroligt skönt att veta att vi skulle ha någonstans att bo när vi kom ner. Visst, vi sov hos Malin första natten och om det hade knipit, hade vi säkert kunnat stanna där ytterligare en tid, men ändå… Jag tror att man lätt fastnar i att leva på andra, och det var inte något som varken Marie eller jag ville.
Malin var också kontakten som skaffade oss en inneboende. En kompis till henne kände Marcus, som var bostadslös konststuderande. Han flyttade in hos oss med intentionen att bli kvar i högst ett par veckor – tills han hittade något eget, helt enkelt. Det är inte det allra lättaste i Amsterdam, och han är fortfarande kvar bakom soffan. Faktum är att vi letar efter lägenheter tillsammans nu, eftersom vi blir utkastade i början av januari. Stenhård bevakning av Kamernet, Expatriates, ViaVia, Marktplaats och Amsterdam Weekly is the shit! Idag hittade jag till exempel en lägenhet som verkade bra - möblerade och inte särskilt dyr. Jag ringde och allt var frid och fröjd... Tills det visade sig att den låg en mil utanför stan! Jag såg mig själv gå upp klockan fem på morgonen för att cykla till jobbet i ösregn.
Amsterdam Weekly hjälpte mig också att hitta mitt jobb. Jag skickade iväg en del ansökningar från Sverige, men fick inga napp. Efter några månader ringde dock telefonen, lustigt nog dagen efter att jag hade sagt upp mig från mitt gamla jobb…
Varför Amsterdam?
…ni skulle bara veta hur många gånger jag har fått den frågan, med höjda ögonbryn och en enda genomskinande tanke: ”Där finns det väl bara knark?”. Nej, här finns så mycket mer än knark! Cyklar och tulpaner, till exempel, bara för att spinna vidare på fördomarna…
Nåväl, för inte särskilt längesedan var det maj –06. Jag hade knappt en månad kvar till studenten och hade precis fått reda på att skolan jag ville plugga på hade bestämt sig för att inte starta kursen jag ville läsa. Hejdå, spanska i Latinamerika! Men hej, vadå? Jag var förvirrad och visste bara att jag inte ville bli kvar i Uddevalla, men vad sjutton skulle jag ta mig till istället?
Så kom Marie och frågade om jag ville flytta med henne till Amsterdam. Sure, varför inte? Jag hade bara varit i Amsterdam en gång innan, men trots en ihållande migrän hade staden lämnat ett helt klart sympatiskt intryck. Dessutom motsvarade flytten mina enda önskemål:
1. Den innebar att jag skulle vistas utomlands.
2. Jag skulle inte göra det ensam.
Sommaren kom och gick, och allt eftersom insåg jag att det faktiskt skulle bli av! I perioder suckade jag och tänkte: ”Jaja, jag har ju haft så många olika planer, den här kommer nog också att gå i stöpet.”. Amsterdam blev dock undantaget som bekräftar regeln, och den tredje september lämnade vi Sverige för något helt nytt!
Nåväl, för inte särskilt längesedan var det maj –06. Jag hade knappt en månad kvar till studenten och hade precis fått reda på att skolan jag ville plugga på hade bestämt sig för att inte starta kursen jag ville läsa. Hejdå, spanska i Latinamerika! Men hej, vadå? Jag var förvirrad och visste bara att jag inte ville bli kvar i Uddevalla, men vad sjutton skulle jag ta mig till istället?
Så kom Marie och frågade om jag ville flytta med henne till Amsterdam. Sure, varför inte? Jag hade bara varit i Amsterdam en gång innan, men trots en ihållande migrän hade staden lämnat ett helt klart sympatiskt intryck. Dessutom motsvarade flytten mina enda önskemål:
1. Den innebar att jag skulle vistas utomlands.
2. Jag skulle inte göra det ensam.
Sommaren kom och gick, och allt eftersom insåg jag att det faktiskt skulle bli av! I perioder suckade jag och tänkte: ”Jaja, jag har ju haft så många olika planer, den här kommer nog också att gå i stöpet.”. Amsterdam blev dock undantaget som bekräftar regeln, och den tredje september lämnade vi Sverige för något helt nytt!