Matilda pluggar i Göteborg

I torsdags var det Thanksgiving. Det kan tyckas vara tämligen irrelevant – varken svenskar eller holländare firar ju detta – men eftersom jag jobbar på en amerikansk restaurang, är det av största vikt. Vi serverade kalkon, potatismos och pumpapaj så det stod härliga till! Det var faktiskt så hektiskt att vi alla (och då var vi redan från början fem som jobbade, två mer än vanligt) tvingades jobba övertid. Puh. Cheferna tyckte så synd om oss att de bjöd på öl efteråt. De andra åt Thanksgiving-middag till (att det inte stod dem upp i halsen efter  att ha stått i oset hela dagen!), men eftersom jag är vegetarian hämtade jag energi från vårrullar, en av menyns få rätter utan kött. Hursomhelst, jag vågar inte ens tänka på hur det var för våra supervisors, som började 05.00 och inte kom därifrån förrän 20.30. GALET!

Trots att jag inte var lika ihärdig som de var, så jag kände mig ungefär som en robot när jag stapplade ut mot min cykel, men då! Telefonen ringde, och det visade sig vara morfar. Ibland tror jag att han har telefonfobi. Jag skulle nog kunna räkna de gånger han har ringt mig, men nu hade han i alla fall bestämt sig för att slå en signal. Jag blev jätteglad och helt plötsligt var det mycket lättare att ta sig hem, trots värkande fötter och ett redan fallet mörker.

Tyvärr blev det lika illa igen på fredagen. Eftersom torsdagen var busy busy busy, hade vi inte hunnit förbereda något inför helgen och det var total stess hela dagen. Situationen blev inte bättre av att jag fortfarande är ny i gamet och inte kan allt, men som tur är har de överseende och brukar säga "Hey, Rome wasn't built in one day" när jag ursäktar mig.

Igår kväll tittade Marie och jag på när Malin, Magnus och Erik (det finns massa svenskar här!) nördade sig och målade tennfigurer. Det var jättemysigt. Det var första gången jag var hemma hos Erik, men jag måste säga att jag är imponerad. Att man kan bo så! Han och hans tjej har tre våningar, men det är bara ett rum på varje våning - ganska nice planlösning! Det här leder mig in på det som ockuperar min hjärna under ungefär 24 timmar om dygnet, men först måste jag berätta vad som hände när jag cyklade hem.

Det tar cirka sju minuter att cykla från Erik och hem. På dessa sju (fem?) minuter hann jag med att:
1. Bli påcyklad av en tjej som skrek jättehögt.
2. Bli hindrad av att korsa gatan av ett trettiotal inlines-åkare. Hallå!? Vad gör 30 pers på inlines en fredagkväll? Är det så att någon ringer kompisgänget och frågar om någon vill med ut på en runda, ehh?
3. Betrakta gatsoparna. Här använder renhållningsarbetarna av hederliga häxkvastar när de ska sopa bort löv etc. från gatan. Seriöst, jag har knappt sett någon sådan sedan jag slutade klä ut mig till påskkärring! Än mindre har jag sett någon använda en på riktigt. Kulturkrock?

Tillbaka till det där som ockuperar tankarna... Lägenhet. Efter jobbet idag var Marie och jag och tittade på en lägenhet i Zuid, alltså södra Amsterdam. Den låg längre från centrum än den vi har nu, men i övrigt var den mycket bättre. Kruxet är priset. Jag hade bestämt mig för att det var okej, tills jag kom hem och Marcus propagerade emot den i kanske en halvtimme. Nu är jag förvirrad, men det lutar åt ett nej. I och för sig verkade hyresvärden jättesnäll och jag skulle få dåligt samvete om jag tackade nej nu (vi skulle skriva kontrakt imorgon), men å andra sidan är jag itne särskilt sugen på att betala mäklaravgift och dubbel hyra i en halv månad. Ååh, vad jag tycker illa om att jag ska vara ett sådant trygghetsfreak som alltid vill ha allt klart! Jag menar, det är inte omöjligt att hitta något bättre, men jag har alltid varit ganska nojig av mig. Jag vill helt enkelt veta hur det ska bli! Om jag tackar nej till den här, så står jag där utan. Men, ja... Det får kanske bli så.