Jobb och så
Haha. Idag började en ny kille, Panos, på mitt jobb. Egentligen ska han inte vara på min avdelning, men högre ort har bestämt att alla nya ska testa flera olika arbetsuppgifter för att få en bättre överblick över hur allt fungerar, så hans första dag blev i Prep.
Så fort vi hade kommit in i köket, sa supervisor-John att jag skulle lära upp Panos. Jag skrattade och sa "Jaja, visst" och började med min vanliga göromål. Sedan kom Panos både Panos och John till mig och John började förklara vad jag gjorde. Det visade sig alltså att jag, den nyaste och mest okunniga på hela Hard Rock, skulle lära upp en snubbe med både restaurangutbildning och -erfarenhet. Det var en väldigt komisk situation, speciellt när jag skulle lära honom hur vi röker kött. Jag själv lärde mig det för bara en vecka sedan. Men det var kul. Han var trevlig också. Han är från Grekland, och det känns som att vi har en hel klan med greker nu. En av dem, Kostas, brukar alltid glatt utropa "Svenska flicka, bara titta!" när han ser mig. Jag antar att det ar bra att han inte delar den vanliga fördomen om svenska flickor...
Hursomhelst, Kostas blev pappa i förra veckan. Igår såg jag honom vid baren på jobbet och jag tänkte att han nog var där för att fira och dela med sig av sin glädje och så, men icke. Det visade sig att han skulle jobba igen. Jag påpekade att han borde vara hemma hos sin fru, något han bemötte med att han faktiskt hade varit hemma i fem dagar och att han behövde pengar nu. Han såg ledsen ut när han sa det, så jag tror verkligen att han hellre skulle vilja vara hemma. Hemskt. Fem dagar är ingenting. Föraldraledighet, hallå!?
I övrigt så måste jag bara påpeka att jag inte kan prata med Panos utan att tänka på baddräkter och den tiden fotbollslaget från min kära lilla hemort sponsrades och gick under namnet Panos Ljungskile SK. Haha, vilka tider.
Så fort vi hade kommit in i köket, sa supervisor-John att jag skulle lära upp Panos. Jag skrattade och sa "Jaja, visst" och började med min vanliga göromål. Sedan kom Panos både Panos och John till mig och John började förklara vad jag gjorde. Det visade sig alltså att jag, den nyaste och mest okunniga på hela Hard Rock, skulle lära upp en snubbe med både restaurangutbildning och -erfarenhet. Det var en väldigt komisk situation, speciellt när jag skulle lära honom hur vi röker kött. Jag själv lärde mig det för bara en vecka sedan. Men det var kul. Han var trevlig också. Han är från Grekland, och det känns som att vi har en hel klan med greker nu. En av dem, Kostas, brukar alltid glatt utropa "Svenska flicka, bara titta!" när han ser mig. Jag antar att det ar bra att han inte delar den vanliga fördomen om svenska flickor...
Hursomhelst, Kostas blev pappa i förra veckan. Igår såg jag honom vid baren på jobbet och jag tänkte att han nog var där för att fira och dela med sig av sin glädje och så, men icke. Det visade sig att han skulle jobba igen. Jag påpekade att han borde vara hemma hos sin fru, något han bemötte med att han faktiskt hade varit hemma i fem dagar och att han behövde pengar nu. Han såg ledsen ut när han sa det, så jag tror verkligen att han hellre skulle vilja vara hemma. Hemskt. Fem dagar är ingenting. Föraldraledighet, hallå!?
I övrigt så måste jag bara påpeka att jag inte kan prata med Panos utan att tänka på baddräkter och den tiden fotbollslaget från min kära lilla hemort sponsrades och gick under namnet Panos Ljungskile SK. Haha, vilka tider.
Vikten av att ha en cykel visavi holländarnas cykelvanor
Den första cykeln jag köpte i Amsterdam blev stulen. Det var på den tiden jag fortfarande jobbade natt. Jublande glad gick jag hem i regnet klockan sex pa morgonen. Eller inte.
Min nästa cykel såg en dag ut såhär. Eftersom den bara hade stått parkerad och inte borde ha gått sönder av sig själv, så drog jag slutsatsen jag att någon hade roat sig med att sabotera den.
Den tredje jag skaffade lyckades jag cykla sönder. Två gånger, till och med. Den första gången hjälpte Marcus mig att laga den och allt var frid och fröjd i några månader. Den andra gången visade det sig att cykeln var ett hopplöst fall.
Så nu är jag inne pa min fjärde cykel. Betänk att jag inte ens har bott i Amsterdam i ett halvår. Men - inget Amsterdam utan cykel! Det är det enda transportmedlet som räknas har. Självklart finns det även spårvagn, tunnelbana, taxi och vanliga bilar, flyg och rulltrappor, men inget av dem är lika bra som att cykla. Hela stan är anpassad efter cyklisternas behov och det går att ta sig fram överallt. Principen är lite "cykeln går först", inte högerregeln eller nagot annat trams...
Det är gott om cykelbanor i hela stan, de enda backarna som finns är broarna över kanalerna och det finns speciella parkeringshus för cyklar. Vissa av dem har till och med bevakning och tar ut en särskild avgift. Ofta ser man bakfiets, som främst används av föräldrar för att transportera barn i. Det kan få plats upp till fyra barn i en bakfiets.
Många väljer att dekorera sina cyklar med blommor eller någon form av krimskrams. Det är också vanligt att man målar om sin cykel, antagligen oftast om den är stulen och man inte vill att den rättmätige ägaren ska känna igen den.
Det här med att skjutsa någon är också en historia för sig. När jag sitter på någons pakethållare så sitter jag precis som vanligt - ett ben pa varje sida. Det ses som enormt konstgt här, speciellt när en tjej gör det. Folk tittar och skrattar. Naturligtvis ska man sitta i damsadel. Personen som cyklar börjar trampa och den som sitter därbak springer brevid, för att sedan hoppa på. Jag kan inte förstå varifrån de får balansen. Apropå det, ibland står hollndärna upp på pakethållaren. Hur galet är inte det!?
Min nästa cykel såg en dag ut såhär. Eftersom den bara hade stått parkerad och inte borde ha gått sönder av sig själv, så drog jag slutsatsen jag att någon hade roat sig med att sabotera den.
Den tredje jag skaffade lyckades jag cykla sönder. Två gånger, till och med. Den första gången hjälpte Marcus mig att laga den och allt var frid och fröjd i några månader. Den andra gången visade det sig att cykeln var ett hopplöst fall.
Så nu är jag inne pa min fjärde cykel. Betänk att jag inte ens har bott i Amsterdam i ett halvår. Men - inget Amsterdam utan cykel! Det är det enda transportmedlet som räknas har. Självklart finns det även spårvagn, tunnelbana, taxi och vanliga bilar, flyg och rulltrappor, men inget av dem är lika bra som att cykla. Hela stan är anpassad efter cyklisternas behov och det går att ta sig fram överallt. Principen är lite "cykeln går först", inte högerregeln eller nagot annat trams...
Det är gott om cykelbanor i hela stan, de enda backarna som finns är broarna över kanalerna och det finns speciella parkeringshus för cyklar. Vissa av dem har till och med bevakning och tar ut en särskild avgift. Ofta ser man bakfiets, som främst används av föräldrar för att transportera barn i. Det kan få plats upp till fyra barn i en bakfiets.
Många väljer att dekorera sina cyklar med blommor eller någon form av krimskrams. Det är också vanligt att man målar om sin cykel, antagligen oftast om den är stulen och man inte vill att den rättmätige ägaren ska känna igen den.
Det här med att skjutsa någon är också en historia för sig. När jag sitter på någons pakethållare så sitter jag precis som vanligt - ett ben pa varje sida. Det ses som enormt konstgt här, speciellt när en tjej gör det. Folk tittar och skrattar. Naturligtvis ska man sitta i damsadel. Personen som cyklar börjar trampa och den som sitter därbak springer brevid, för att sedan hoppa på. Jag kan inte förstå varifrån de får balansen. Apropå det, ibland står hollndärna upp på pakethållaren. Hur galet är inte det!?
Välkommen hem till oss II
Det där med bostad är alltid ett gissel i Amsterdam. Jag har redan berättat om min förre hyresvärd och visat bilder på den lägenheten. Ni såg själva hur standarden var. Det är förvisso inte det som är det största problemet enligt mig. Vad som verkligen är besvärligt är att hitta någonstans att bo!
Jag hade tur och fick tag på ett stort och billigt rum genom kontakter (tack Marcus, tack Lotta!). Sedan drygt en månad tillbaka bor jag i ett kollektiv i stadsdelen Oud Zuid. Jag har ungefär tolv minuters cykelväg till jobbet, perfekt!
Huset!
Lägenheten ockuperades på nittiotalet och gavs namnet Pinocchio. Vi har inte mindre tre trädockor som bevakar huset fran olika positioner.
Apropå ockupationen - husägaren gillade givetvis inte att en grupp okända manniskor bosatte sig i hans femrummare utan att betala hyra och tog upp det i rätten. För första gången i holländsk historia vann de som hade squattat lägenheten och gavs tillstånd att bo kvar. De fick inte längre bo gratis, men tack vare domstolsbeslutet är hyran konstant och vi betalar fortfarande samma hyra som 1993.
Köket ar ett av de utrymmen vi delar. Vi ar fem personer i Pinnocchio just nu. Laurens (holländare) flyttar ut om några veckor och då kommer Lotta (svensk), som var en av de som fixade in mig, tillbaka. Honza (tjeck), Sabine (holländare) och Sharon (holländare) kommer att stanna. Själv vet jag inte hur lange jag får bo kvar. Helst länge, men Tereza (tjeck), som vanligtvis bor i mitt rum, vet inte hur länge hon kommer att vara borta. Hon är just nu pa ett utbyte i Italien.
Även badrummet delas. Jag älskar tvättmaskinen!
Mitt rum.
Jag har till och med balkong!
Carlito, "he's in the mafia", flyttade in när Sabine blev bofast här for snart ett ar sedan. Nu är han nagot av en huskatt.
Jag trivs jättebra i Pinocchio. De senaste veckorna har många av de andra flängt runt på annat, men nu är alla tillbaka i huset och om några dagar ska vi ha "Pinocchio 2007 house dinner" och prata om allt. Jag hoppas få klarhet i hur länge jag får bo kvar, men antagligen kommer vi mest prata städschema...
Jag hade tur och fick tag på ett stort och billigt rum genom kontakter (tack Marcus, tack Lotta!). Sedan drygt en månad tillbaka bor jag i ett kollektiv i stadsdelen Oud Zuid. Jag har ungefär tolv minuters cykelväg till jobbet, perfekt!
Huset!
Lägenheten ockuperades på nittiotalet och gavs namnet Pinocchio. Vi har inte mindre tre trädockor som bevakar huset fran olika positioner.
Apropå ockupationen - husägaren gillade givetvis inte att en grupp okända manniskor bosatte sig i hans femrummare utan att betala hyra och tog upp det i rätten. För första gången i holländsk historia vann de som hade squattat lägenheten och gavs tillstånd att bo kvar. De fick inte längre bo gratis, men tack vare domstolsbeslutet är hyran konstant och vi betalar fortfarande samma hyra som 1993.
Köket ar ett av de utrymmen vi delar. Vi ar fem personer i Pinnocchio just nu. Laurens (holländare) flyttar ut om några veckor och då kommer Lotta (svensk), som var en av de som fixade in mig, tillbaka. Honza (tjeck), Sabine (holländare) och Sharon (holländare) kommer att stanna. Själv vet jag inte hur lange jag får bo kvar. Helst länge, men Tereza (tjeck), som vanligtvis bor i mitt rum, vet inte hur länge hon kommer att vara borta. Hon är just nu pa ett utbyte i Italien.
Även badrummet delas. Jag älskar tvättmaskinen!
Mitt rum.
Jag har till och med balkong!
Carlito, "he's in the mafia", flyttade in när Sabine blev bofast här for snart ett ar sedan. Nu är han nagot av en huskatt.
Jag trivs jättebra i Pinocchio. De senaste veckorna har många av de andra flängt runt på annat, men nu är alla tillbaka i huset och om några dagar ska vi ha "Pinocchio 2007 house dinner" och prata om allt. Jag hoppas få klarhet i hur länge jag får bo kvar, men antagligen kommer vi mest prata städschema...
Gott nytt ar!
2007 ar har! Som vanligt har det gatt valdigt fort. For ett ar sedan gick jag fortfarande pa gymnasiet och bodde i ett litet samhalle pa vastkusten. Okej, Amsterdam ar ingen jattestad, men dess 7-800 000 invanare vager tungt mot Ljungskiles 4000...
Tillbaka till det dar med hastigheten. Aven min tid har i Holland har gatt jattefort. Om bara nagra dagar ar det fyra manader. Jag har jobbat tva manader pa Hard Rock. Det utgor en tredjedel av mitt kontrakt. Jag tror att de alltid jobbar med sexmanaderskontrakt, i alla fall de forsta kontrakten. Om man har varit dar i nagra ar far man antagligen fast anstallning. I Holland ar det annars vanligtvis sa att det forsta kontraktet ar pa tre manader, det andra pa sex, det tredje pa ett ar och darefter far man fast.
Nytt ar, i alla fall. Det firades med middag hos Luis. Vi var en liten, men tapper skara. Ett par minuter fore tolvslaget fick vi sallskap av nagra greker, varav en ar assistant kitchen manager (vilket i sig ar ganska markligt, da det inte finns nagon kitchen manager) pa Hard Rock. Detta ledde till att vi blev tva inhemska, en fran Nigeria, fyra greker och er utsande svensk som skalade in det nya aret. Vi at ocksa de speciella olienbollen som hor det hollandska nyaret till. Det ar friterade degklumpar man ater med florsocker. Ibland ar det russin och/eller apple i dem ocksa.
Vi kande oss sa smaningom klara med hemmasittandet, och tog oss till Ledseplein. Runt detta torg finns manga restauranger, barer och sa vidare, och vi var langt ifran ensamma om tanken att sla runt dar. Till slut lyckades vi snika oss in pa ett proppfullt dansstalle och nagra svettiga timmar senare var det hem pa cykeln och raka vagen i sang som gallde! Pa det stora hela var det inte tokigt alls. Det blir spannande att se hur det nya aret fortsatter.
Tillbaka till det dar med hastigheten. Aven min tid har i Holland har gatt jattefort. Om bara nagra dagar ar det fyra manader. Jag har jobbat tva manader pa Hard Rock. Det utgor en tredjedel av mitt kontrakt. Jag tror att de alltid jobbar med sexmanaderskontrakt, i alla fall de forsta kontrakten. Om man har varit dar i nagra ar far man antagligen fast anstallning. I Holland ar det annars vanligtvis sa att det forsta kontraktet ar pa tre manader, det andra pa sex, det tredje pa ett ar och darefter far man fast.
Nytt ar, i alla fall. Det firades med middag hos Luis. Vi var en liten, men tapper skara. Ett par minuter fore tolvslaget fick vi sallskap av nagra greker, varav en ar assistant kitchen manager (vilket i sig ar ganska markligt, da det inte finns nagon kitchen manager) pa Hard Rock. Detta ledde till att vi blev tva inhemska, en fran Nigeria, fyra greker och er utsande svensk som skalade in det nya aret. Vi at ocksa de speciella olienbollen som hor det hollandska nyaret till. Det ar friterade degklumpar man ater med florsocker. Ibland ar det russin och/eller apple i dem ocksa.
Vi kande oss sa smaningom klara med hemmasittandet, och tog oss till Ledseplein. Runt detta torg finns manga restauranger, barer och sa vidare, och vi var langt ifran ensamma om tanken att sla runt dar. Till slut lyckades vi snika oss in pa ett proppfullt dansstalle och nagra svettiga timmar senare var det hem pa cykeln och raka vagen i sang som gallde! Pa det stora hela var det inte tokigt alls. Det blir spannande att se hur det nya aret fortsatter.