Matilda pluggar i Göteborg

Jag har väl tidigare skrivit om att jag inte har CSN? Matilda-trygghet-framför-allt i ett nötskal. Slösa inte bort värdefulla år på en flumkurs (som i och för sig inte är flummig, det är väl mest jag som är det), när jag har gott om tid att jobba och tjäna så att jag överlever.

Då kommer vi till nästa hake. Jag har ett jobb som jag trivs med, men knappt några fasta tider. Istället ringer de n mig när de behöver extra. Jag kan inte säga nej. vecka 42 kommer jag jobba alla dagar, och alla dagar betyder i detta fall sju, och inte fem. Tillsammans med min oförmåga att sporra mig själv och läsa bloggar istället för att skriva skoluppgifter känns det som att det skulle kunna bli en katastrof. Samtidigt väger ekonomin in - om jag inte tackar ja kommer det kanske inte gå ihop, och även om jag skulle klara den här månaden, så finns risken att de börjar tänka "Äh, vi ringer någon annan, hon tackar ändå alltid nej" och då står jag där nästa månad. Suger inte det?

D-I-S-C-I-P-L-I-N. Nyckeln till allt. Nästan alla på min kurs (som är på halvfart) jobbar heltid eller pluggar något program, och de verkar ju hinna med. När ska jag lära mig?

Vi har fått en ny uppgift nu, förresten. Reportage. Jag funderar på "Hemma hos storfamiljen", "Möten i Rumänien" eller "Packet - att följa ett band". Alla är ämnen som jag skulle slippa researcha, för jag är mer eller mindre delaktig i samtliga. Hmm.

I första hand kanske jag borde koncentrera mig på vår gamla uppgift, som ajg knappt har börjat på fast vi skulle haft responsgrupp igår. Recension it is, och det borde jag egentligen tycka är jättekul. Det har jag alltid gjort innan. Jag antar att jag innerst inne bävar inför de djupanalyser som nu krävs. På gymnasiet var det mest att slänga ihop något. Uuh.

Förresten. Igår hjälpte jag Beata att flytta. Det var mycket intressant. Det är bara ungefär fem minuters gångväg mellan hennes gamla hem och hennes nya lägenhet. Det är med andra ord inte långt alls. Men tro mig, det känns väldigt långt när man ska bära en säng. Bara att få in den i hissen var ett helt företag, och sedan tog vi det i mycket små etapper. Tur att vi kunde lägga oss ner och vila ibland.På slutet kom vi fram till att det var lättaste om vi gick fort, eftersom vi inte behövde bära under lika lång tid då. Tänk er två 20-åriga tjejer som småspringer med en fullt bäddad säng en mörk torsdagskväll, och att den ena helt plötsligt säger "Är det det här som är att rymma hemifrån?".

Folk tittade.